Family Saturday

Idag åkte jag ner till Vessö, en bilresa med kakaduor i bakluckan och hund i baksätet. Precis när vi svängde in på den sista vägstumpen spydde hunden så att brorsan var tvungen att sitta med spyor i famnen i fem minuter, vilket naturligtvis var oerhört festligt.
Senare var fåglarna installerade i uteburen, Nefi höll en skränig papegojserenad inspirerad av mås, och vi skålade i rött skumvin. Pappa blev utvald till att hålla ett tal som skulle vara uppsluppet, men blev ganska plumpt då han gratulerade mig för mina skolprestationer (hallå, jag fyller 32) och brorsan för att han äntligen har fått en diagnos (hypomani). Sen visade pappa bilder av sig själv då han på första maj hade äventyrat sig ned för en stentrappa och slagit hål på överläppen så såret formade en hitlermustasch. Han visade också sin nyinförskaffade tavla som föreställer ett åskväder.
Alltså om man inte har gillat sin familj innan, så lär man sig med åren att göra det.

Ännu ett inlägg om teater

Vet ni när man får lust att skriva något man absolut inte får som kommentar åt nån på FB? (Nää. Ingen kan relatera.) Som när jag just ville skriva "jag hatar teater" under en oskyldig uppmaning till folk att gå och se på en viss föreställning.
Men fy äckel vad jag (i allmänhet) avskyr teater. Det kan ha att göra med att jag som yngre var så jäkla fascinerad av skådespelare, för att sen senare upptäcka att största delen är stroppiga douchebags, som hör till den mänskotypen som ska utropa saker belevat hela tiden och slå sig för pannan och skratta överdrivet högt och gud vet vad. Teaterfolk ser sig som snäppet bättre än vanliga mänskor, enbart för att de har kapaciteten att leva sig in i en annan mänskas liv och (oftast dåligt) härma en annan människas personlighet. Alltså wow. Sen säger de sina repliker på ett konstlat sätt, eftersom det konstlade i deras besudlade teateröron låter naturligt och äkta, så som människan (enligt teaterfolk) BORDE prata (läs: inte som de lägre samhällsklassernas slang och tjafs). Och sen ska man som publik sitta o se på de mest konstlade situationer som om de vore riktiga. Nä, ta mig till en förortskrog.

Hej kära skrytblogg,

Idag fick jag en femma i kandidatuppsatsen (deja vu Nykarleby 2005). Med andra ord har man återigen bevisat att det inte krävs mer än en snabel till hjärna för att göra väl ifrån sig i samhället och i universitetet. Lite sand och en plastbunke. Stroganoff, piff poff.
Äsch, det är fånigt att bagatellisera en hård prestation-telefon-balafon-streptosfon.
Sämre humör kunde man vara på.

Per Kalms ek

När jag kommer in till kafferummet finns där redan två som väntar på att kaffekokarens sista droppar ska ha runnit igenom kokverket. Jag blir poetisk och börjar prata goja. En annan säger att han aldrig tidigare på ett jobb har stött på poesi. Jag tycker att han är en fjant men säger det inte. Och så följer vi med duvan som har ett bo invid fönstret, och Per Kalms ek vars blad nu äntligen helt har slagit ut. Och jag blir på nåt sätt så desperat när det pratas om den där jävla eken, speciellt om hur man här på den här arbetsplatsen följer med årstiderna i eken, hur den sprakar i färg till hösten, hur kvistarna likt benknotor stäcker sig mot himlen under de gråa vintrarna, hur den långsamt blir grön om vårarna. Jag tänker att den västerländska mänskan är en fånig, fånig typ som finner sig i att återvända till samma betongbunker varje morgon, för att bläddra i liknande papper, för att dricka samma kaffe, för att betrakta hur de sista kaffedropparna letar sig ner i kokkärlet, för att förundra sig över årens gång i en ek tillsammans. Det är därför jag aldrig stannar länge på nån arbetsplats, eftersom jag alltid, förr eller senare, slutar prata om eken och går ut och sätter mig vid den.

Äh fan, det gör jag inte alls. Jag bara slutar, odramatiskt och plumpt. Hittar något annat. Byter bana. Börjar spela klarinett och söker ett jobb som programledare eller personlig assistent.

Sommarduvighet

Här har jag inte nåt värst nytt att påstå förutom att sommarduvigheten har slagit in och man kan sitta kutryggig och bara glo på saker i timmar. Jag har inga speciella måsten just nu, det är bara att lorva sig fram och prova på olika glassorter, följa med åskradarn, planera min lediga inkommande vecka. Jag råkade nämna åt mamma att jag vill köpa en "flytande leksak" till hunden, och då fnyste hon och skrattade, sa att "käppar flyter ju" och jag kände mig som en fånig morsa som just kläckt ur sig att barnet mitt måste ha jacka med vindtyg och lakan som andas, vitamindryck och stödkrage.

Jag ser ljuset

Vet ni Nangilima - jag ser ljuset! Idag är det som att nånting äntligen har spruckit upp, som om det kletiga hade fått lösningsmedel på sig; jag fixar ju fan det här! Jag fixar allt. Alla var plötsligt snälla på jobbet och jag ska inte jobba nåt mer än vad jag hittills har lovat, och sista tenten har jag på fredan, den lär gå utmärkt eftersom jag är så sjukt effektiv. Och så ska vi spela med Väinö på Sointu på fredag, så dit är så klart alla hjärtligt välkomna.
Nån Åbobo som ska vara hemma o som känner sig manad att vara med min hund under tiden? Eller som har ett hem med nån annan hund eller fabo/tant som kan vara med den? Vet att det här nu inte är rätt forum för att fråga sånt, men alltid kan man ju försöka.

Kirskålsbrygd och annan pryl

Idag har jag känt mig som en riktig örtahäxa, då jag tidigt i morse gick och samlade in nässlor och kirskål. Eller jag hoppas i varje fall att det är kirskål (gulp). Har aldrig plockat ogräset förr, men det ska vara utmärkt att använda som spenat, till exempel. Nässlor vet ju var och en hippietant att är fulla av vitaminer och nyttigheter. Bara att plocka opp och hänga på tork.

Här puttrar kirskålsbrygden (hoppas vi. Den luktar suspekt.)

Här, en annan pryl vi hittade under samma promenad.